ida bellanitzky jacobsen

Vi har rest väldigt mycket på sista tiden och mer och mer insett 
hur stortIndonesien är. Bara Java-ön som vi har varit på är nästan
lika lång somhela Vietnam. Tänkte klargöra lite om vad som hänt
på sista tiden:

Vi kom in i Jakarta med ett flyg från Kuala Lumpur, Malaysia 
(den 18 april). Det var inte så trevligt där så vi fortsatte med 
flyg till Javas turistigaste stad nämligen Yogyakarta (den 19 april) 
som var en liten trevlig stad men som inte heller riktigt föll oss helt 
i smaken. Vi bokade en tur därifrån som inkluderade transport till 
staden Probolingo där vi bytte buss för att åka till en stad nära 
Bromo-vulkanen, hotellnatt, jeep till Bromo, frukost,transport 
tillbaka till Probolingo, transport till färgan och färgan och transport 
till Lovina, en stad på Bali. Kort och gott från Yogyakarta (Java) till 
Lovina (Bali) och på vägen se Bromo. Just denna grej tänkte jag 
berätta lite mer om.

Hela första dagen bestod av bussresa och byten av minibuss 
stup i kvarten. Sista biten mot staden nära Bromo (där vi skulle 
sova) var riktigt läskig. Tänk er extremt slingriga vägar i bergen 
i kolsvart mörker med en chaufför som stänger av och på lyset 
för att skrämmas. Det var inte kul och jag höll andan nästan 
hela vägen. När vi kom fram till det inte så pjåkiga hotellet var 
vi så hungriga så hungriga. Jag köpte en stickad Bromo-mössa 
och vi åt inte så god mat. Sedan bums i säng. 

Dag 2 vaknade vi av ett bankande på dörren klockan 03.27. 
Det var dags att stiga upp. Vi gjorde oss klara och gick med 
tomma magar ut på gatan och tog en fin retroinspererad jeep, 
med tre andra personer, i mörkret upp till en utkiksplats. 
Det var fullt med jeepar och folk. Termometern visade 4 
grader och vi hade klätt på oss allt vi hade i väskan i princip, 
vilket resulterade i flip flop med strumpor och t-shirtar i lager. 
Där stod vi i mörkret och tittade ut över massa vulkaner 
och Bromo (som är en stor krater). Solen började smyga 
sig på och fotandet började. När solen gått upp helt hoppade 
vi in i jeeparna igen och åkte nedåt mot Bromo. När vi kommit 
ned var vi i molnen istället för över, så man såg inte mer än 
10 meter framför sig. Vi var hungriga som tusan och gick och 
gick för att komma till trappan upp till Bromo. Det började bli 
varmt och mjölksyran i benen  och kurret i magen hälsade på. 
När vi kom upp för trappan och tittade ned i Bromo kändes inte 
det sist nämnda längre. Det var coolt. Daniel gick ett varv runt 
vilket tog ca 45 minuter. När vi tittat färdigt red jag en häst tillbaka 
till jeepen.

När vi kom tillbaka till hotellet fick vi frukost och drog sedan 
tillbaka till Probolingo. Vi skulle ta en stor buss där ifrån som 
var nästan två timmar sen. Busschauffören tog vår biljett och 
sa att vi inte skulle behöva den mer (att vi inte protesterade mer 
där ångrade vi hjärligt lite senare). Det visade sig sig snabbt att 
ac:n inte var den bästa och svettet rann i mer än 7 timmar då vi 
tog en färja över till Gilimanuk på Bali. Därifrån var det bara jag 
och Daniel på hela bussen som skulle åka till Lovina (en turistfattigare 
lugn stad i norra Bali). En man följde oss av och till en minibuss-station 
där det stod ett antal minibussar. Han pekade på en och föravann. 
Vi packade in bagaget i den och satte oss utanför. Efter en sådär 
20 minuter med olika män som sprang runt vid bussen fick vi förklarat 
för oss att bussen skulle bli full först. Jag blev sur eftersom 
vi fick vänta och frågade (som om jag var lite dum) när de där 
andras buss skulle anlända. Det fanns inga andra.

Vi väntade i 3 timmar och diskuterade fram och tillbaka med 
männen om varför i helvette de bara inte kunde ta och röra 
på arslet och ta och åka. Vi var ju redan jättesena. Sedan började 
de säga att vi i så fall var tvungna att betala 300kr (vilket var ungefär 
samma peng vi betalat hela turen för) eftersom vi bara var två 
och att det inte brukade komma folk på kvällen/natten. När vi 
märkte att det var så det var tänkte vi inte ge med oss. Vi lade oss 
i bilen i protest och tänkte ”fine, vi väntar tills imorn då det kanske 
dyker upp flera”. Men kom snabbt på att det inte var det minsta kul 
att sova i bilen på den platsen och frågade snubbarna om vi kunde 
komma tillbaka imorn och åka med då. De sa ja. Vi gick ut på gatan 
och pratade med polisen men de kunde inte hjälpa oss sa de. 
Vi lade oss på gatan och en kille kom fram till oss och frågade om vi 
ville sova hos honom. Trötta och extreeeemt hungriga var det inga tvivel. 
Vi hoppade på bakpå två mopeder och åkte en bit. Sen sov vi. Utslagna. 

På morgonen drog vi oss i skinnet och gick med tomma magar tillbaka
till minibussstationen. Vi såg inte någon av de som var där igår. Men 
männen som var där då skrek ”loooviiina, lovina” och pekade på en 
buss så vi trodde att de kanske visste, speciellt eftersom de inte 
förhandlade om något pris. Vi hoppade in och det kändes så bra att 
äntligen få komma till platsen vi skulle varit på för 17 timmar sedan. 
När vi kom fram sa gubben som kört oss att det skulle kosta 60kr och 
vi tänkte ”NEJ, HAN VET INTE”. Vi hade ju redan betalat, det var ju 
inkluderat i turen. Vi hade ju inte heller någon biljett att visa, där även 
nummret till resebyrån stod. FUCK tänkte vi. Gubben kunde inte engelska  
och det sammlades snabbt massa folk runt oss som hjälpte till med 
översättning hit och dit och som ville veta vad som försegick. De kom 
fram till att det hade blivit ett missförstånd och att detta bara var en 
publicdriver och att det var bäst om vi bara betalade. Vi ville inte ge 
med. Det var inga pengar, bara en princip.

Daniel ringde massa samtal för att försöka hitta nummret till 
resebyrån. När han hittade det och kom fram berättade han 
vad som hänt och killen på andra sidan luren sa att vi inte 
behövde betala någonting och bad att få prata med föraren 
vilket han gjorde. Aja fram och tillbaka var det. Vi gick till 
polisen sombara sa att ”oj då, inte mycket jag kan göra, 
det var ju på Java, Java ska man inte lita på, de är muslimer, 
betala föraren här nu så glömmer vi det sen”. Vi gjorde det men 
kan inte riktigt glömma det. Fyfan vilken hemsk resa. Tänk 
vad de kör med turister. Det var när vi satt där och väntade 
på att minibussen kanske skulle ta och åka som jag sa att 
jag älskade sl och Sverige, för då kan man i alla fall kanske 
få en ersättningstaxi. Får se om jag älskar sl när jag kommer hem. 
Bromo var  i alla fall fantastiskt.

(Bilder kommer inom kort)