ida bellanitzky jacobsen

Jag har alltid skrattat åt folk som tvekar på hur gamla de är och tänkt att de måste vara helt efterblivet jättekonstigt att inte veta det. Här om dagen kom jag på mig själv med att inte veta hur gammal jag är. Ångest tänkte jag. Jättemycket ångest tänkte jag. Vad är det för fel på mig som inte vet hur gamal jag är? Nästan som att en dag bara glöma vad man heter. Helt plötsligt blev inte åren lika viktiga. Jag tror fortfarande att jag är omkring nitton, kanske arton eller till och med tjugo, och blir alltid lika rädd när man ser folks småsyskon på bilder och man tror att de är femton som förr men är typ arton nitton som en själv. Jättejobbigt att man helt plötsligt är i samma ålder som de där små löjliga femtonåringarna som varken verkar veta av eller till.

Jag hoppas i alla fall att jag alltid kommer skratta åt folk som har ålderskris när de är tjugofyra. Men jag lovar hej vilt att jag hittar mig själv som tjugotre med hopp om att jag vore nitton. Men jag hoppas, tror och små-vet ändå att det sannorlikt aldrig kommer att ske, jag gillar när åren går (vänta tills du är trettiofem tänker ni!). Ju fler rynkor desto bättre, en rynka för varje erfarenhet. Kom igen, livet börjar ju inte för än vid 65!

Sen så är det det där med att folk inte har tid. Varför skulle Du inte ha tid om Jag har det? Tid är det enda i världen som är rättvist. Ett dygn har tjugofyra timmar och alla väljer hur de vill tillbringa dem.

Nog pratat om sånt här nu, det har jag faktiskt inte tid med, jag ska fundera på hur gammal jag är.